När Yahoo i mars 2007 gjorde ett motdrag i kampen om världens mejlkonton var det inte bara spektakulärt, det sade även något essentiellt om hur den digitala och den fysiska verkligheten skiljer sig åt. I den allt intensivare konkurrensen mellan Yahoo Mail, Googles Gmail och Live.com, som tävlade om att ge sina kunder allt större mejlkonton, beslutade Yahoo sig för att ta i rejält. De gav tvåhundrafemtio miljoner kunder oändligt digitalt utrymme.

Digitaliseringen förändrade inte bara vår relation till information och upplöste skillnaden mellan original och kopia, den förändrade framför allt helt de villkor för lagring, produktion och distribution av kopior som varit gällande sedan industrialiseringen. På en konkurrensutsatt marknad sjunker priset på en vara till strax över de grundläggande omkostnaderna. Det revolutionerande med den digitala världen är att omkostnaderna för lagring, distribution och exemplarframställning har sjunkit så lågt att de i princip har blivit gratis. Tre områden som tidigare varit förbundna med stora kostnader.

Redan på 1960-talet iakttog Gordon Moore, medgrundare till Intel, att antalet transistorer i en krets fördubblas på kort tid, och därmed även datorkraften. Observationen kom senare att kallas Moores lag och tiden för denna exponentiella tillväxt förutsades bli arton månader. Uttryckt i pengar innebär det att kostnaden för datorkraft halveras under samma tidsperiod. Fyrtio år senare hade priset för en transistor sjunkit från flera dollar till 0,000001 cent. Liknande fenomen kan iakttas för lagringsmedia. Kostnaden för hårdvaran hade 2007 sjunkit så lågt att Yahoo kunde ge bort oändligt digitalt utrymme, åtminstone utan att riskera särskilt mycket. Därmed ska tilläggas att digital lagring över lång tid är förbundet med mycket stora kostnader. Det är den snabba föränderliga lagringen som blir billig, men framför allt är det reproduktionen och distributionen av kopior som på internet har sjunkit till nära noll. Vi betraktar inte längre filöverföring eller mejl som en direkt distributionskostnad. Offer för denna förändring är de som levt på att reproducera och distribuera information och kultur som har digitaliserats. Till exempel en distributör som en skivbutik. När musiken ömsade sitt fasta fysiska format dog även de affärsmodeller som garvade skinnet.

Den digitala världen har en väsensskild natur och därmed en väsensskild ekonomi. Distributionsekonomin tycks ha svårt att fungera i den digitala världen. En mycket viktig anledning är att den saknar artefakter, odiskutabla original.

Man kan dock säga att varken film-, bok- eller musikbranschen har haft en ekonomi som i huvudsak har byggt på att distribuera artefakter eller original. Inte så som till exempel inom konsten där allt värde är knutet till ett original och där alla kopior är värdelösa. När konstnärer väl ägnar sig åt exemplarframställning som produktion av litografier, är värdet knutet till antalet. Ju fler desto lägre värde. Konsten värderas efter tillgång och efterfrågan, och på en unik institutionell värdering. Musikens ekonomi har däremot byggt på antal. Man kan sälja 5000 eller 50 miljoner skivor. Det gör ingen större skillnad. Värdet är i betydelselös grad sammanbundet med det totala antalet kopior. Man kan då tycka att det är märkligt att inte konstvärlden drabbats av fildelning. Men konst värderas också efter konstnärens personliga avtryck. En kopia av en konstfilm

som sprids på The Pirate Bay saknar ekonomiskt värde. Men en dvd-skiva som signerats av konstnären kan vara ovärderlig.

Konstverket kräver en fysisk representation för framgångsrik att hävda sitt ekonomiska värde. Den motsägelsefulla konsekvensen blir att konstens ekonomi inte påverkas av digitaliseringen just därför att den bara har värde som artefakt.

Ett helt digitalt konstverk som kan kopieras blir omöjligt att sälja. Det finns ett annat exempel på svårigheten i detta. Förra året såldes ett av Albert Einsteins brev för 400000 dollar. Men vad kommer ett mejl bli värt? Den frågan ställde tidskriften New Scientist nyligen med anledning av att arkiven lagrar allt fler hårddiskar av författare och forskare. Svaret blev: ingenting. ”Den digitala informationens natur är att den är nära på oändligt kopieringsbar. För att förvandla något till ett värde måste man förneka mediets natur”, sade Peter Hirtle, teknologistrateg vid Cornell University Library i New York till tidskriften.

Med digitaliseringen har den kvalitetsmässiga distinktionen mellan piratkopior och kopior i stort sett upphört. Ett förfalskat konstverk, en piratkopierad sko eller dvd-skiva skiljer sig från originalet. Den är inte tillverkad av upphovsmannen. En fildelad låt från ett nytt album är däremot en exakt kopia. Skiv-, film- och spelbranschen får därför svårt att använda de argument som andra branscher ofta lyfter fram för att stävja spridningen av fysiska piratkopior. Som kvalitetsförsäkran, garanti och originalets värde. En intressant anmärkning är dock att i de branscher där värdet tydligt flyttats till något mer abstrakt, som ett varumärke, har distinktionen mellan original och kopia blivit otydligare. Detta är tydligt inom modebranschen, där handeln med piratkopior ökat kraftigt det senaste decenniet.

Om man ska återknyta till Henrik Ponténs förlorade hjältestatus så finns det här en viktig distinktion mellan fysiska och digitala stölder. Man hör ofta argumentet ”stöld är stöld” i fildelningsdebatten. Argumentet att om man stjäl en cd-skiva eller en bok i en butik så är det stöld så därför borde det även gälla när man digitalt laddar hem något. Argumentet kan tyckas logiskt. Det stämmer juridiskt. Men det finns ändå avgörande skillnader som gör att man kan invända mot att stölderna är jämförbara.

Nämligen att en fysisk stöld innebär att du berövar något ett exemplar medan en digital stöld betyder att du kopierar den. I den digitala världen berövas inte värden, de multipliceras. Frågan om hur jämförbar en digital stöld och en fysisk stöld är har diskuterats ivrigt, inte minst i relation till de skadeståndskrav som ställdes på de åtalade i rättegången mot The Pirate Bay. Ofta har ett kopierat exemplar jämställts med ett förlorats köptillfälle. Men frågan är om den fysiska världens och den digitala världens skilda natur inte gör sådana jämförelser ogiltiga eller åtminstone orättvisa. Här kanske man ska förtydliga att det finns skillnader mellan upphovsrätt och konventionell äganderätt, som bland annat nobelpristagaren och ekonomen Friedrich Hayek påvisat. Materiella tillgångar är av naturen begränsade, äganderätten har tillkommit för att hantera detta dilemma.

Men vad händer när resurserna är i det närmaste obegränsade? Eller snarare, vad hände när vi uppfann en teknik som gav oss möjligheten att skapa i det närmaste oändliga mängder kopior till ingen kostnad alls?