Tack. Tack snälla du. Om mecenatkulturens återtåg

Det är en vanlig dag år 2009 och jag söker Stephen Landrum.

Jag är skyldig honom pengar. Jag vet inte hur mycket.

Men ett vet jag: om alla vi som är skyldiga Stephen Landrum pengar verkligen sökte upp honom och betalade honom – då skulle han i dag kunna leva ett helt annat slags liv, både som privatperson och som yrkesman, än vad han gör.

Till slut hittar jag honom. Riktnumret för Stephen Landrums del av Kalifornien är 510. Signalerna går fram.

Jag är anhängare av idén om en stark upphovsrätt av moraliska skäl. Och jag är fascinerad av frågan om upphovsrätt eftersom den spänner över så många samhälleliga discipliner: teknik, juridik, politik, ekonomi, kultur och filosofi.

Angreppet mot upphovsrätten är som en revolution där bara ett fåtal deltagare har tagit till vapen. Vissa ser både affärsidé och ideologiska poänger med att möjliggöra storskaliga brott mot alla typer av upphovsrätt – som männen bakom The Pirate Bay. Andra siktar in sig på integritets- och anonymitetsfrågor, ibland av engagemang som verkar uppriktigt, ibland för att skydda sin nyfunna rätt att konsumera kultur på sina villkor. Villkor som bara kan formuleras på ett sätt: Allting gratis, överallt och alltid.

Sedan har vi de tysta revolutionsdeltagarna. Personer som dels har upptäckt att det är möjligt att tillgodogöra sig det mesta av det man önskar i film- och musikväg utan att betala, dels har hittat en moralisk modell som försvarar deras beteende. Denna modell grundas på två argument:

Ett: Man åker ändå inte fast. (Vilket gäller för 96 procent av alla som gör inbrott i villa också.)

Två: Min fildelning spelar ingen roll, för storbolagen tar så stor del av kakan att det ändå blir så lite kvar åt upphovsmännen. (Vilket går från ”lite” till ”inget alls” vid illegal nedladdning.)

Det finns – och det ska förstås sägas direkt – ingen som helst väg tillbaka. Den som med hjälp av tekniskt förfinad nätanonymitet tillgodogör sig resultaten av andras arbete utan att betala har för länge sedan övergivit den rent fysiska känslan av värdet av det arbetet.

En rättsinstinkt är satt ur spel. Ett slags kulturkonsumistisk girighet har kommit i dess ställe. Och dessutom en blameshifting som saknar historiskt motstycke: Det är ditt fel, rättighetshavare. Det är ditt fel, kulturproducent. Du har inte ändrat dig så mycket som jag vill att du ska. Därför tänker jag tills vidare inte avstå dina produkter, vilket jag normalt sett hade gjort om jag hade tyckt illa om dem eller tyckt att de var för dyra. Nej, i det här fallet tänker jag ta resultatet av ditt arbete. För att jag kan.

Det handlar om övervåld med den starkes rätt. Brottsoffret blir den skyldige. Underdogmyten som antiupphovsrättslobbyn ägnar sig åt att odla är skrattretande. Det responderande övervåld som den storskaliga illegala fildelningen nu möts av – och som jag personligen verkligen ogillar, av en rad skäl – måste ses i ljuset av detta. Det är ett svar från någon som har utsatts för brott.

Det är, med andra ord, lite som när två treåringar slåss i sandlådan. Den ena säger: ”Pappa, han slog mig!” Då frågar pappan: ”Jaha, men vad hade du gjort då?”

När någon säger att han har problem med att Stim eller ett amerikanskt filmbolag besvärar honom på ett juridiskt tveksamt sätt, då är det svårt att inte stillsamt påpeka att visst, det är inte bra – men om du inte hade ägnat all din vakna tid åt att bygga ett verktyg för storskaliga brott mot upphovsrätten hade du inte haft det problemet.

—

Det här är ett utdrag ur “Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” som ges ut av Volante förlag 31 augusti. Nu är det möjligt att förbeställa boken här.