GRATIS? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor
Utdrag: Isobel Hadley-Kamptz

På jättars axlar

Isobel Hadley-KamptzÄr det jag som skriver den här texten? I formell mening är det förvisso jag som sitter vid datorn och trycker ner tangenterna, men kan man verkligen säga att det blott och bart är jag som skapat de tankar som formuleras, de förhoppningsvis smarta ordvändningarna? I vanliga fall brukar källorna till en text uppges efteråt, men för argumentationens skull tar jag dem nu utan inbördes ordning: Bruno Latour, Michel Foucault, Eva Hemmungs Wirtén, Lawrence Lessig, Karl Palmås, Magnus Eriksson, Gabriel Tarde, Alexander Bard, Lisa Magnusson, Julia Kristeva, Michail Bachtin, Isabella Lövin, Oscar Swartz, Michele Boldrin, David K Levine, Christopher Kullenberg, Lisa Förare Winbladh, Johan Söderberg, Rasmus Fleischer, Yochai Benkler, David Hume, Nicklas Lundblad, Elinor Ostrom samt diverse personer på en e-postlista som vill vara anonyma.

Jag vill också rikta ett särskilt tack till den anonyma person som scannat in hela Foucaults What is an author? och lagt ut på nätet där jag hittade den efter att förgäves ha letat på bibliotek och i vänners bokhyllor. I det fallet kanske han eller hon mer blandar sitt arbete än sina tankar i den här texten, om det nu är en rimlig distinktion att göra. På samma sätt tackar jag Julia Skott som, efter en nattlig desperat Twitter-förfrågan, visade sig ha ett exemplar av Julia Kristevas The Kristeva Reader hemma att låna ut.

Det här är alltså bara de influenser jag kommer på just nu. En del av dem har jag läst specifikt inför den här textens skrivande, en del har jag samtalat med, en del har jag läst tidigare och jag kan tyvärr inte exakt redogöra för hur deras tankar blandats med mina och andras. Vissa av dem håller jag med, andra bryter jag mina egna åsikter mot i förhoppningsvis fruktbara inre och yttre dialoger. Om man delar upp min text i dess beståndsdelar finns meningar som är deras, ord, begrepp, idéer. Mitt tänkande har smittats av deras, deras ord har blivit mina. Då har jag inte ens gått in på de otaliga tankar jag helt omedvetet stulit från andra, som jag i lycklig självöverskattning rent av tror är helt mina egna. Kan jag ändå hävda ett ägande, ett upphovsmannaskap till den här texten i mer än att det rent formellt publiceras i mitt namn och att det är jag som kommer att hyllas för dess möjliga briljans, hånas för dess tänkbara missuppfattningar och felaktigheter och dessutom rent konkret få pengar insatta på mitt konto?

Det här är inget nytt dilemma. ”Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar”, skrev Isaac Newton för mer än tre hundra år sedan, och de där jättarna har sedan dess mångfaldigats närmast bortom det tänkbaras gräns. I en mening är insikten att skapande alltid sker ur annat tidigare skapande banal. Självklart hämtade en i västvärlden så nyskapande konstnär som Picasso inspiration från afrikansk konst, självklart bygger vetenskapen på tidigare upptäckter, om så bara för att motbevisa etablerad kunskap.

Det här är ett utdrag ur “Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” som ges ut av Volante förlag 31 augusti. Nu är det möjligt att förbeställa boken här.

Är det jag som skriver den här texten? I formell mening är det förvisso jag som sitter vid datorn och trycker ner tangenterna, men kan man verkligen säga att det blott och bart är jag som skapat de tankar som formuleras, de förhoppningsvis smarta ordvändningarna? I vanliga fall brukar källorna till en text uppges efteråt, men för argumentationens skull tar jag dem nu utan inbördes ordning: Bruno Latour, Michel Foucault, Eva Hemmungs Wirtén, Lawrence Lessig, Karl Palmås, Magnus Eriksson, Gabriel Tarde, Alexander Bard, Lisa Magnusson, Julia Kristeva, Michail Bachtin, Isabella Lövin, Oscar Swartz, Michele Boldrin, David K Levine, Christopher Kullenberg, Lisa Förare Winbladh, Johan Söderberg, Rasmus Fleischer, Yochai Benkler, David Hume, Nicklas Lundblad, Elinor Ostrom samt diverse personer på en e-postlista som vill vara anonyma.

Jag vill också rikta ett särskilt tack till den anonyma person som scannat in hela Foucaults What is an author? och lagt ut på nätet där jag hittade den efter att förgäves ha letat på bibliotek och i vänners bokhyllor. I det fallet kanske han eller hon mer blandar sitt arbete än sina tankar i den här texten, om det nu är en rimlig distinktion att göra. På samma sätt tackar jag Julia Skott som, efter en nattlig desperat Twitter-förfrågan, visade sig ha ett exemplar av Julia Kristevas The Kristeva Reader hemma att låna ut.

Det här är alltså bara de influenser jag kommer på just nu. En del av dem har jag läst specifikt inför den här textens skrivande, en del har jag samtalat med, en del har jag läst tidigare och jag kan tyvärr inte exakt redogöra för hur deras tankar blandats med mina och andras. Vissa av dem håller jag med, andra bryter jag mina egna åsikter mot i förhoppningsvis fruktbara inre och yttre dialoger. Om man delar upp min text i dess beståndsdelar finns meningar som är deras, ord, begrepp, idéer. Mitt tänkande har smittats av deras, deras ord har blivit mina. Då har jag inte ens gått in på de otaliga tankar jag helt omedvetet stulit från andra, som jag i lycklig självöverskattning rent av tror är helt mina egna. Kan jag ändå hävda ett ägande, ett upphovsmannaskap till den här texten i mer än att det rent formellt publiceras i mitt namn och att det är jag som kommer att hyllas för dess möjliga briljans, hånas för dess tänkbara missuppfattningar och felaktigheter och dessutom rent konkret få pengar insatta på mitt konto?

Det här är inget nytt dilemma. ”Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar”, skrev Isaac Newton för mer än tre hundra år sedan, och de där jättarna har sedan dess mångfaldigats närmast bortom det tänkbaras gräns. I en mening är insikten att skapande alltid sker ur annat tidigare skapande banal. Självklart hämtade en i västvärlden så nyskapande konstnär som Picasso inspiration från afrikansk konst, självklart bygger vetenskapen på tidigare upptäckter, om så bara för att motbevisa etablerad kunskap.

Leave a Reply