Yes you can! Obama, Millennials och den amerikanska nätdrömmen

Mitt kontor ligger mitt på The Strip, komplett med barskåp inbyggt i väggen i konferensrummet, kranar i fejkguld på toaletten och tavlor med Marilyn Monroe och Marlon Brando i korridorerna. Hissen har av någon underlig anledning heltäckningsmatta på väggarna, men det är en annan historia.

Utanför står en lång rad bilar av märken som Rolls-Royce, Bentley, Ferrari och Cadillac parkerade. Bilarna tillhör agenter, producenter och stjärnorna. Detta är med andra ord hjärtat i drömfabriken, byggd som den är på det som idag kallas traditionella medier – film, tv och skivor. Branscher som gjort många i den här rätt underliga staden väldigt rika. Några få här har i många år kontrollerat vad som i princip har varit distributionsmonopol med skyhöga kostnadsbarriärer för dem som utmanar etablissemanget.

Ibland känner jag mig fortfarande lite som en rebell som i den här miljön sitter och sprider information och kontakter inom nya, digitala medier. Men jag är passionerat övertygad om att det som ibland kallas web 2.0, med sociala nätverk, Hulu och till och med The Pirate Bay, driver på utvecklingen i en positiv riktning.

Det lilla företaget jag numera driver tillsammans med den före detta affärsjuristen Ned Sherman heter Digital Media Wire (DMW). Det startades 2000 som det första amerikanska nyhetsbrevet som var helt inriktat på att täcka nya digitala medier.

Jag har haft förmånen att ha några flådiga representationsluncher på stamhaket Le Petit Four snett över gatan. När jag började jobba för DMW – det var 2006 – så var ståndpunkten hos de flesta som jag lunchade med att internet bara var ett stort problem. Det ledde till piratkopiering och andra hyss. Och lagens långa arm var helt enkelt det bästa sättet att avskräcka de finniga hackare och ensamstående mammor som sysslar med så kallad p2p-nedladdning. Stäm dem på miljonbelopp så försvinner snart problemet.

Idag är det en annan ton på Le Petit Four. En viktig orsak till det? Barack Obama.

Det som ofta kallas sociala medier, till exempel YouTube, Facebook och MySpace, har under de senaste åren samlat miljontals användare och gått från att vara lite av en glada amatörers klubb som annonsörer och marknadsförare höll sig på armlängds avstånd från, till en avgörande faktor i det senaste presidentvalet.

Redan innan det stod klart att Obama hade vunnit valet, hade reklambranschtidningen Ad Age bestämt sig för att utnämna honom till årets marknadsförare. Motiveringen var att han framgångsrikt skapat verktyg för att få folk att engagera sig i kampanjen och sätta sin egen unika prägel på hans liberala grundbudskap. Med andra ord, Obama var en folklig politiker som inte var för fin i kanten för att gå med i glada amatörers klubb och kommunicera med folk på deras egna villkor. Hans digitala gräsrotskampanj fick folk att börja lyssna på den relativt okända kandidaten med det konstiga namnet. Några månader senare hade han blivit en av världens mest kända personer som inspirerat hundratusental att agera som hans förlängda arm och samla kampanjdonationer och röster, inte minst hos unga väljare. It’s the fuckin’ Web 2.0 thing, som BusinessWeeks mediekritiker Jon Fine sammanfattade Obamas framgång.

—

Det här är ett utdrag ur “Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” som ges ut av Volante förlag 31 augusti. Nu är det möjligt att förbeställa boken här.